Sitter och läser massa olika bloggar som varit med om exakt samma sak som jag.
Korsbandet av, jag blev väldigt glad när jag läste att en tjej kom
tillbaka till sin fotboll bara efter 6 månader efter operationen.
Det betyder att jag får komma tillbaka i april om det går så bra för mig som henne!
Ja tills jag läste detta, stackars tjej. Det är exakt den rädsla jag har,
när allt är bra igen att det kommer komma tilbaka.

Jag heter Natalie och innebandy har varit en stor del av mitt liv sedan jag var 7-8 år. Jag har varit väldigt begåvad och talangfull i sporten vilket gör denna historia så mycket jobbigare att berätta…

Hoppas ni orkar läsa detta, kommer bli väldigt, väldigt mycket text…

När jag var 15 år gammal, år 2006, var det dags för 91:ornas första Stadslagsuttagningar. Dvs. att de bästa 91:orna i Stockholm skulle få representera vår stad och spela SM. Jag blev röstad av mitt lags tränare att få vara med och kämpa om en plats där, varav 3 andra i mitt lag också. Den enda utav oss 4 som var kvar till slutet, då truppen som ska representera Stockholm var klar, var Jag. Det var den största LYCKAN jag någonsin varit med om. Det var stort. Nu var jag med. Nu skulle Stockholms Stadslag F-15 träna inför SM.

Tyvärr händer såklart något, som rent ut sagt, förstört mitt liv… Drygt 2 veckor innan vi ska åka till Västerås (där SM spelades) spelade jag en match med mitt lag ute i Värmdö. Jag gick in i en närkamp och blev knuffad. Mitt knä gjorde ont. Mitt höger knä. Jag skrek rätt ut, jag skrek så mycket jag kunde och ingenting runtomkring mig hördes eller syntes. Jag hamnade i min egna lilla värld. Folk försökte prata med mig men ingen lyckades få kontakt. Jag var helt borta och helt förstörd. Efter matchen åkte vi hem och trodde inte att det var så illa däran… Men när svullnaden och stelheten inte lagt sig efter en vecka, tog vi beslutet att åka till akuten och kolla läget. Det tog lång tid innan jag fick magnet röntgen. Och när jag väl skulle få svaret förväntade jag mig korsbandet eller något värre. Men jag hade tydligen ”tur i oturen” och fått en liten spricka i menisken. Och snacka om att jag blev glad… Att inte något värre hade hänt. Men jag var helt förstörd för att min Stadslags-debut inte blev som jag ville.

Jag kom tillbaka efter drygt ett halvår. Men hade varit lite väl ivrig under den tiden och gjort illa mig lite lätt, men inget mer med det. Trodde jag. Jag tränade innebandy, spelade min sista cup med F-91 som sedan skulle bli Dam juniorer till hösten. Detta var år 2007. Jag hann spela drygt 3 matcher den vintern, sedan hände det igen… Nu i vänster knä. Jag fick ytterligare en smäll, en tackling rakt på knät och jag låg där och skrek ännu en gång. Okontaktbar. Nu fick jag åka ambulans, från Ekerö till Huddinge Sjukhus. På akuten sades det att ”mitt ledband kanske tänjts ut eller liknande”. Så jag fick åka hem, i väntan på Magnet röntgen. Dagen efter denna skada fick jag åka ambulans en gång till… Jag var redo att gå till skolan – dumma jag. Och svimmade inne på toaletten hemma. Jag fick kramper liknande epilepsi. Och åkte omedelbart in till sjukhus. Där fick jag göra tester och fick sedan svar att allt förmodligen berodde på rädsla och smärta. Då jag hade gjort magnet röntgen fick jag svar på att mitt korsband hade gått av på ena sidan och där var ytterligare ett år borträknat i min innebandy karriär… Opererades i januari 2008. Komplikationer uppkom lite väl mycket det året. Först och främst lekte jag med min hund efter 2-3 månader och trodde inte att det skulle vara så lätt att skada sig - men man lär sig av sina misstag. Satt ned med benen rätt ut, som ett V, och kastade boll. Böjde mig fram lite, lite för mycket och ”POFF”, man hörde bokstavligen den smällen, och det kom ifrån baksida lår. Åkte till akuten och de sa att min lårmuskel brustit… Suck… Min rehab försenades ordentligt med drygt 3 veckor, men fick inte köra hårt på 1-2 månader. Men inte nog med det. Mitt knä gick inte att sträcka ut till 100%, inte ens till 90. Vilket Inte var bra. Så jag var på sätt och vis lite halt och fick inte den träningen jag behövde. De beslutades om en titthålsoperation. Där tog de ut en broskbildning under knäskålen och direkt efter den operationen kunde jag sträcka ut knät tillräckligt. Jag började träna innebandy 2-3 månader efter detta. I nytt lag och allt. Jag tog det väldigt lugnt men gick direkt på fysen sommaren 2009, då operationen var i slutet av 2008. Hann träna några få innebandy träningar innan det.
Och gissa om jag var glad över att vara tillbaka på plan ordentligt igen?

2009 – Det började gå riktigt bra för mig. Mina första riktiga matcher var i DM och jag gjorde 2 poäng i varje match (3 matcher). Jag hade nog aldrig varit lyckligare än vid det tillfället. Jag fick beröm, av folk jag inte kände, folk på läktaren, tränarna, lagkamraterna, min pappa som alltid varit min ”coach” på något sätt. Jag kände mig levande igen tack vare alla dessa människor. Hann spela 8 matcher den hösten/vintern… Sedan hände det igen. På min första borta match gick jag på plan och bara vände mig om, sakta. Ändå knakade det till och jag föll ihop. Mitt höger knä igen. Jag satt på ett knä med det skadade rätt bakut. Jag skrek inget. Jag satt bara där, förstenad. Min enda tanke var ”Nej. Fan. Helvete. Inte igen.”, och det ekade om och om igen i mitt huvud. Alla på läktaren skrek på domaren att blåsa av matchen, men man får ju inte göra det om inte någon skadat huvudet riktigt ordentligt. De blåste i alla fall och jag har fått veta att alla tänkte och sa ”nej, inte Natta, inte Natta”. Jag älskar de människorna, att de tänker så mycket på mig i alla lägen… Jag åkte direkt med min familj till akuten. Fick tid för titthålsoperation några dagar efter för att de trodde min menisk gått sönder. De hade såklart rätt. Den operationen gick bra och de lagade min menisk, och min doktor sa ”du ska nog tänka på refrängen”… Då tänkte jag Åt helvete med er, med allt. Fick även reda på att mitt korsband varit av sedan en tid tillbaka. Ja då hade jag ju gjort illa mig under sommaren när jag spelat lek-fotboll… Ska en människa få tåla såhär mycket, tänkte jag… Jag fick ha en ortos på hela benet, en stor ställning som ger stöd och så att knät inte böjs för mycket. Den plus kryckor fick jag gå runt med i 7 veckor. Ett rent helvete. Jag skulle få operera korsbandet i januari, men hade en Thailands-resa inbokad och fick tid den 3 februari 2010. Operationen gick bra, sjukgymnastiken lika så. Och 7 månader efter operationen satte jag min fot för sista gången på min sjukgymnastik-klinik. Nu, 2 månader efter att jag slutat gör jag ingenting. Jag joggar då och då. Men jag ska snart sätta igång och träna ordentligt, för jag vill spela innebandy igen. Trots att en läkare sagt att jag inte borde. Men det ska jag kolla upp, ordentligt, med andra specialiserade idrottsläkare. Jag ska bara lägga ned överdrivet mycket tid på att träna upp min kropp för att klara av det. Men detta är inget jag bestämt mig för. Jag tänker bara på det. Och ska försöka.

Tyvärr är en otroligt stor och jobbig rädsla uppbyggd i mig. Rädsla för att sätta min fot på en innebandyplan. Rädsla för att sätta min fot i en närkamp. Rädsla för att vända mig och huka mig och allt som nu är läskigt när det gäller knän. Jag mår skit dåligt. Och ingen kan någonsin förstå mig. Aldrig. Jag har varit innebandy narkoman, är fortfarande, men livnär mig på andra nu… Såsom min pojkvän. Hoppas ni läst igenom allt detta. Jag vill nå ut med en berättelse om något som Förstört mitt liv.