Fotboll gjorde mig lycklig

Jag orkar inte mer asså. Jag har förlorat en sån stor del av mig själv.
Seriöst, vem är jag? Jag vet fan inte vem jag är längre.
Jag försöker att ta mig upp men då faller jag bara ner på ruta ett igen.
Mina ''bra dagar'' blir bara färre och färre.
Jag kan inte hindra mina tårar från att falla.
Alla skulle önska sig så jävla mycket om de fick, men jag bara en sak.
Vill ha ett läkt ben förihelvete är det så jävla mycket begärt?
När jag ser andra spela fotboll tänker jag mig själv hur jävla lycklig jag var då.
Allt känns så bortkastat, alla mina muskler bara försvinner från mitt ben.
Om jag bara inte hade gått på den dära jävla träningen så hade det aldrig hänt.
Ser i alla fall emot imorgon, tror jag. Även om jag får ta bort de på benet
eller inte så är det ju en start på det hära helvetet
som till slut får sitt slut någon gång nästa år. Jag väntar än idag på att
få vakna upp från min verklighet som nu har blvit en mardröm.
Tänk om verkligheten ändå bara vore en dröm och man vaknade upp då man dog.

Men ska sova nu, har så jävla ont i huvudet tack vare en av mina lärare som
inte klarar av att prata i normal ljudnivå utan måste gapa och skrika helatiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se
Affärsverksamhet
RSS 2.0