Some people have to fight

När jag ser på fotboll så är det som jag lever mig bort i min egna lilla värld.
Och om ni bara visste hur mycket jag önskade att jag var en av dom personerna
på planen. Det är så jobbigt att inte veta när man får börja heller, för det är så
olika. Folk säger att det är bäst att vänta så länge man kan, annars kan man riskera
att få tillbaka skadan. Vad jag ser på det så är det bullshit, jag gör saker som många
inte alls gör varje dag. Det är inte bara dom stora musklerna utan dom dära små också
som är också väldigt viktiga men svåra att komma åt. Sen så går det inte att ens försöka
förstå detta förns det händer en själv, man vill bara börja spela så fort som möjligt. Sen
så fick jag höra min kusse som hade valt ett gymnasium där man kunde lägga till fotboll,
och de blev jag så otroligt sugen på. Människor har också sagt att det är onödigt  att börja
på ett gymnasium för fotboll, men hur kan något vara onödigt så länge man gör det man
älskar och vill? Och måste erkänna att jag saknar då jag blev helt slut efter bara en
idrottslektion jag satsade verkligen upp till 100% och i maj nu så är det ett år sen, jag
hade ingen aning jag följde med på pingstcupen som var den helgen som kom trodde det
skulle gå över smärtan jag hade (jag hade ingen som helst aning om att jag skulle få leva
utan fotboll i över ett år)  min skola hade idrottsdag på ip den dagen så det var egentligen
inte ens meningen att jag skulle på träningen efter den dagen. Fyfan vad lycklig jag skulle
vart just nu om jag inte hade gått på den jävla träningen. A nu förstår jag inte heller själv
meningen med detta inlägg. Men någonstans måste jag få ut min ångest och känslor på.
Sen så håller jag på med en design till en vän men nu börjar jag inse att mitt virus spökar
lite med mig, jag som trodde det var borta.


Nytt träningsprogram!

Fan jajajaja! :D Imorgon ska jag ju till min sjukgymnast och får mitt
nya träningsprogram då, äntligen ett nytt är väldigt trött på mitt gamla
haha. Eller gammalt o gammalt det är ju i och för sig ganska nytt fast
med bara några fler grejer med. Hur som helst sitter och räknar ut att
när jag är i sjätte månaden efter operationsdatumet, så är det dagen efter
min födelsedag, 12:e april. Tänk er den dagen då jag får göra det testet ni
kan inte fatta hur jävla nervös jag kommer vara då för det säger om jag
får börja spela igen eller vänta i 3-6 månader igen. Just därför tränar jag
som en galning. Just därför jag går runt och har träningsverk helatiden.

Och inte för att bilderna har nåt med texten att göra men Jesus Christ!
Kom ihåg när jag kom hem från cypern, nej nej jag tyckte inte jag var brun alls.
När jag kommer hem från Karibien tänker jag va så brun, punkt slut.
Om inte brunare hahaha vi får hoppas för jag orkar inte gå runt och vara blek längre.



Och fan jag orkar inte svara på frågorna idag, får göra det imorgon då ;)

"Don't worry be happy"

Åh jag hatar verkligen att inte ha ett bestämt datum när jag börjar få göra allt jag vill.
Hur ska man kunna längta till en dag som inte finns än? Finns ingen dag som skulle vara
så mycket bättre inte ens min födelsedag. Jag vill så mycket och jag får så lite. Jag tränar
på som fan så det är ju as bra. Här sitter man och har träningsverk över hela kroppen.
Tack vare både min träning och fysen i slutet på idrotten som jag fick va med på
haha :D men fett glad brukar inte få va med på idrotten (eller jag KAN INTE).
Haha här är när vi var små och spöade skiten ur Boo FF.

Snart är jag tillbaka på planen igen, vänta bara!

AAAah dödödödö!

AAAAAAAAH! :( Var och fixa nytt pass idag och självklart händer
det mig att jag halkar till och slår mig rejält fan det gjorde så mycket
ondare än förra gången jag ramlade kan ju också bero på att då hade
jag ortosen och inte nu. Har fått som små bölder som bildar stora eller
vad ska man säga en väldigt utstickande bula. Det är ömt som fan också.
Fan! Det är ju sånt som bara händer mig och INTE får hända!
Nu får man bara hålla tummarna på att det inte hänt nåt allvarligt.


Får skippa träningen idag har för ont.

I'm sorry for ''your'' NO MY pain

Ibland när jag går kan jag få för mig att börja springa men
sen kommer det en röst inom mig som säger att jag inte borde
det, vilket verkligen är bra annars skulle jag nog ligga någonstans
på marken. I vardgslivet så springer man nog mer än vad man tror
t. ex till jobbet, skolan, tunnelbanan vad som helst. Men för mig är det
helt out of sight. Undrar hur det känns att ta det första steget till att
börja springa, det var så längesen. Och den dära rösten som säger åt
mig att jag klarar det jag orkar, det är bara en liten bit kvar, den tog
mig igenom 1 mil. Ni vet nog hur det känns att tänka vad händer
efter döden och varför lever jag osv.. Så är det att tänka mig själv springa.
Det är som om man är liten igen och ska ta första steget till mamma
eller pappa för att lära sig att gå. Mitt liv består väl mest utav drömmar.
Drömmar som jag vet kommer att uppfyllas.

2004. Åren som man minst kommer ihåg nåt av ser man sig själv som lyckligast i.
Skulle egentligen till skolan imorgon men först ska jag åka och ta spruta sen ska jag
till läkaren och efter det sjukgymnasten så jag kommer inte hinna med skolan imorgon.

Mitt program

När jag kom hem i onsdags har jag försökt klura ut vad som menas med där pilen visas.
Han visade det men jag har helt glömt bort vad som är vad
får försöka köra på som vanligt till nästa onsdag då jag kommer dit igen.
Ryggligande bäcken är det som är så jävla jobbigt man lyfter hela sin jävla kroppsvikt med ena benet.
Har ett hum om vad vadmusklerna, baksida lår, och framsida lår är men inte töjning.
Men nu måste jag köra på asså har inte hunnit göra något förns nu!?
Godnatt och sov sött medans jag är uppe på natten och kör mina övningar hehe.

Excentrisk träning

Haha nej asså fan jag gör världens jobbigaste övning hos
sjukgymnasten och nu kommer jag börja få köra den med mina
andra övningar här hemma. Fast det är väl bra ju jobbigare desto bättre.
Trodde han skulle byta ut några övningar men han la till
istället så nu har jag skitmånga övningar att göra, tur att jag fick
ett papper med dom på annars skulle det bli svårt att komma ihåg.
Körde först cykling sen så en excentrisk övning när jag kör mitt magliggande benböj.
(betyder att jag gör motstånd medans han drar ner mitt ben).
Han körde på motstånd när jag körde benböj också så det blev mycket excentrisk träning.
Den excentriska rörelsen bryter ned musklerna effektivare och bygger större muskelfibrer.
Är jättetrött nu skönt att jag körde rehabsövningarna på idrotten
så jag kan bara gå och lägga mig efter jag tvättat bort sminket osv.

REHAB

Har precis gjort klart alla mina övningar men är helt skakis i benet!

På idrotten fram till två-tre månader ungefär så kommer jag få köra min rehabträning.
Sen när dom två tre månaderna har gått får jag börja vara med på det de andra gör lite mer.
T.ex springa HAHAHAH fast då med den dära jädrans ortosen.
Något som kommer vara otroligt viktigt då är att inte komma i närkontakt med någon.
Och något som ingen någonsin kommer förstå eller se är nog hur jävla mycket jag kämpar.
Det är så otroligt positivt att träna hos en sjukgymnast.
Man gör ju det för att man är antagligen skadad det kan finnas så många anledningar.
Men det jag menar är att jag har lärt mig så mycket som jag inte visste innan,
hur man tränar bättre och starkare. Tro mig när allting är klart kommer
jag vara så mycket starkare än vad jag var innan skadan.
Det kommer jag verkligen ta med mig i framtiden.

Godnatt

*KNÄCK*KNÄCK*KNÄCK*

Så låter det helatiden och det känns väldigt obehagligt.
Det gick jättebra hos sjukgymnasten
Men det dära att det knäcks helatiden kom inte ihåg
vad han sa varför det kunde va så men jaja.
På grund av det så ska jag nu bara när jag kör knäböjen
så måste jag gå upp igen innan det precis knäcker.
Hos sjukgymnasten körde jag först Spinning cykel.
(OMG jag har inte cyklat på åh sen hundra år sen kan det ju kännas som).
Stretchade ut väldigt mycket i knät så det kan få full rörlighet snart!
Och fick stå på en balansbräda och köra knäböj vilket var
otroligt svårt eftersom jag inte har en sån bra balans.
Min pappa ska också mejla till min nya idrottslärare och ja berätta
lite om det o blablabla. Min sjugymnast tyckte också att vi
skulle be läraren ringa han så han kunde berätta mer om det,
för allvarligt så finns det ingen som förstår riktigt vad det innebär,
så därför är det nog väldigt bra att han gör det.


Otur i oturen

Sitter och läser massa olika bloggar som varit med om exakt samma sak som jag.
Korsbandet av, jag blev väldigt glad när jag läste att en tjej kom
tillbaka till sin fotboll bara efter 6 månader efter operationen.
Det betyder att jag får komma tillbaka i april om det går så bra för mig som henne!
Ja tills jag läste detta, stackars tjej. Det är exakt den rädsla jag har,
när allt är bra igen att det kommer komma tilbaka.

Jag heter Natalie och innebandy har varit en stor del av mitt liv sedan jag var 7-8 år. Jag har varit väldigt begåvad och talangfull i sporten vilket gör denna historia så mycket jobbigare att berätta…

Hoppas ni orkar läsa detta, kommer bli väldigt, väldigt mycket text…

När jag var 15 år gammal, år 2006, var det dags för 91:ornas första Stadslagsuttagningar. Dvs. att de bästa 91:orna i Stockholm skulle få representera vår stad och spela SM. Jag blev röstad av mitt lags tränare att få vara med och kämpa om en plats där, varav 3 andra i mitt lag också. Den enda utav oss 4 som var kvar till slutet, då truppen som ska representera Stockholm var klar, var Jag. Det var den största LYCKAN jag någonsin varit med om. Det var stort. Nu var jag med. Nu skulle Stockholms Stadslag F-15 träna inför SM.

Tyvärr händer såklart något, som rent ut sagt, förstört mitt liv… Drygt 2 veckor innan vi ska åka till Västerås (där SM spelades) spelade jag en match med mitt lag ute i Värmdö. Jag gick in i en närkamp och blev knuffad. Mitt knä gjorde ont. Mitt höger knä. Jag skrek rätt ut, jag skrek så mycket jag kunde och ingenting runtomkring mig hördes eller syntes. Jag hamnade i min egna lilla värld. Folk försökte prata med mig men ingen lyckades få kontakt. Jag var helt borta och helt förstörd. Efter matchen åkte vi hem och trodde inte att det var så illa däran… Men när svullnaden och stelheten inte lagt sig efter en vecka, tog vi beslutet att åka till akuten och kolla läget. Det tog lång tid innan jag fick magnet röntgen. Och när jag väl skulle få svaret förväntade jag mig korsbandet eller något värre. Men jag hade tydligen ”tur i oturen” och fått en liten spricka i menisken. Och snacka om att jag blev glad… Att inte något värre hade hänt. Men jag var helt förstörd för att min Stadslags-debut inte blev som jag ville.

Jag kom tillbaka efter drygt ett halvår. Men hade varit lite väl ivrig under den tiden och gjort illa mig lite lätt, men inget mer med det. Trodde jag. Jag tränade innebandy, spelade min sista cup med F-91 som sedan skulle bli Dam juniorer till hösten. Detta var år 2007. Jag hann spela drygt 3 matcher den vintern, sedan hände det igen… Nu i vänster knä. Jag fick ytterligare en smäll, en tackling rakt på knät och jag låg där och skrek ännu en gång. Okontaktbar. Nu fick jag åka ambulans, från Ekerö till Huddinge Sjukhus. På akuten sades det att ”mitt ledband kanske tänjts ut eller liknande”. Så jag fick åka hem, i väntan på Magnet röntgen. Dagen efter denna skada fick jag åka ambulans en gång till… Jag var redo att gå till skolan – dumma jag. Och svimmade inne på toaletten hemma. Jag fick kramper liknande epilepsi. Och åkte omedelbart in till sjukhus. Där fick jag göra tester och fick sedan svar att allt förmodligen berodde på rädsla och smärta. Då jag hade gjort magnet röntgen fick jag svar på att mitt korsband hade gått av på ena sidan och där var ytterligare ett år borträknat i min innebandy karriär… Opererades i januari 2008. Komplikationer uppkom lite väl mycket det året. Först och främst lekte jag med min hund efter 2-3 månader och trodde inte att det skulle vara så lätt att skada sig - men man lär sig av sina misstag. Satt ned med benen rätt ut, som ett V, och kastade boll. Böjde mig fram lite, lite för mycket och ”POFF”, man hörde bokstavligen den smällen, och det kom ifrån baksida lår. Åkte till akuten och de sa att min lårmuskel brustit… Suck… Min rehab försenades ordentligt med drygt 3 veckor, men fick inte köra hårt på 1-2 månader. Men inte nog med det. Mitt knä gick inte att sträcka ut till 100%, inte ens till 90. Vilket Inte var bra. Så jag var på sätt och vis lite halt och fick inte den träningen jag behövde. De beslutades om en titthålsoperation. Där tog de ut en broskbildning under knäskålen och direkt efter den operationen kunde jag sträcka ut knät tillräckligt. Jag började träna innebandy 2-3 månader efter detta. I nytt lag och allt. Jag tog det väldigt lugnt men gick direkt på fysen sommaren 2009, då operationen var i slutet av 2008. Hann träna några få innebandy träningar innan det.
Och gissa om jag var glad över att vara tillbaka på plan ordentligt igen?

2009 – Det började gå riktigt bra för mig. Mina första riktiga matcher var i DM och jag gjorde 2 poäng i varje match (3 matcher). Jag hade nog aldrig varit lyckligare än vid det tillfället. Jag fick beröm, av folk jag inte kände, folk på läktaren, tränarna, lagkamraterna, min pappa som alltid varit min ”coach” på något sätt. Jag kände mig levande igen tack vare alla dessa människor. Hann spela 8 matcher den hösten/vintern… Sedan hände det igen. På min första borta match gick jag på plan och bara vände mig om, sakta. Ändå knakade det till och jag föll ihop. Mitt höger knä igen. Jag satt på ett knä med det skadade rätt bakut. Jag skrek inget. Jag satt bara där, förstenad. Min enda tanke var ”Nej. Fan. Helvete. Inte igen.”, och det ekade om och om igen i mitt huvud. Alla på läktaren skrek på domaren att blåsa av matchen, men man får ju inte göra det om inte någon skadat huvudet riktigt ordentligt. De blåste i alla fall och jag har fått veta att alla tänkte och sa ”nej, inte Natta, inte Natta”. Jag älskar de människorna, att de tänker så mycket på mig i alla lägen… Jag åkte direkt med min familj till akuten. Fick tid för titthålsoperation några dagar efter för att de trodde min menisk gått sönder. De hade såklart rätt. Den operationen gick bra och de lagade min menisk, och min doktor sa ”du ska nog tänka på refrängen”… Då tänkte jag Åt helvete med er, med allt. Fick även reda på att mitt korsband varit av sedan en tid tillbaka. Ja då hade jag ju gjort illa mig under sommaren när jag spelat lek-fotboll… Ska en människa få tåla såhär mycket, tänkte jag… Jag fick ha en ortos på hela benet, en stor ställning som ger stöd och så att knät inte böjs för mycket. Den plus kryckor fick jag gå runt med i 7 veckor. Ett rent helvete. Jag skulle få operera korsbandet i januari, men hade en Thailands-resa inbokad och fick tid den 3 februari 2010. Operationen gick bra, sjukgymnastiken lika så. Och 7 månader efter operationen satte jag min fot för sista gången på min sjukgymnastik-klinik. Nu, 2 månader efter att jag slutat gör jag ingenting. Jag joggar då och då. Men jag ska snart sätta igång och träna ordentligt, för jag vill spela innebandy igen. Trots att en läkare sagt att jag inte borde. Men det ska jag kolla upp, ordentligt, med andra specialiserade idrottsläkare. Jag ska bara lägga ned överdrivet mycket tid på att träna upp min kropp för att klara av det. Men detta är inget jag bestämt mig för. Jag tänker bara på det. Och ska försöka.

Tyvärr är en otroligt stor och jobbig rädsla uppbyggd i mig. Rädsla för att sätta min fot på en innebandyplan. Rädsla för att sätta min fot i en närkamp. Rädsla för att vända mig och huka mig och allt som nu är läskigt när det gäller knän. Jag mår skit dåligt. Och ingen kan någonsin förstå mig. Aldrig. Jag har varit innebandy narkoman, är fortfarande, men livnär mig på andra nu… Såsom min pojkvän. Hoppas ni läst igenom allt detta. Jag vill nå ut med en berättelse om något som Förstört mitt liv.


Jag är inget utan dig

Kollar på massa bilder från olika fotbollsläger, cuper och filmer.
Ser så jävla underbart ut, då visste jag inte hur jävla lycklig jag va.
Men självklart så inser man det efter att man förlorat det.
I såna hära lägen finns det inget att göra, de ända jag kan göra är att lita
på min sjukgymnast och framför allt på mig själv.
Kan säga att jag är enormt avundsjuk på er som kan
springa och i alla fall fått ett rättvist betyg i idrott.
Finns många som hellre skulle dö än att gå ut och springa ''bara för att''.
Jag skulle hellre dö om jag inte fick det, så därför är jag
ändå väldigt glad att jag fick denna chans att kunna springa så
småningom. Det jobbiga är tiden, det jag väntat på sen Maj 2010.
Som sagt mitt nyårslöte, kämpa tills döden säger åt mig att sluta.

Är jag den enda som tycker det känns som att klockan
är tio över tre på dagen istället för natten?

I look up to the sky and now the world is mine

Tränade hårt som fan idag jämfört med alla andra
dagar hos sjukgymnasten är helt slut i mitt ben.
Yes, gud jag älskar den känslan när man vet att
man gjort något bra mot sig själv. Och jag är sjukt taggad
över att träna nu, för nu är allt på bättrings vägen och
jag kan göra mer saker än vad jag kunde förut!

Och haha ja, jag såg att det fattades siffror i inlägget nedan men orkade inte ändra dom.

Eftersom alla gjort den, gör jag också den.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Övervann min höjdrädsla och åkte parachute i Cypern och
upptäckte att det var de härligaste jag gjort i hela mitt liv.
4. Dog någon som stod dig nära?
Min finaste farmor <3
5. Vilka länder besökte du?
Cypern, Italien och stannade hemma i gamla goa Sverige.
6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Inget verkligen inget om det skulle gå att radera ett år från mitt liv skulle det vara år 2010.
7. Vilket/vilka datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
11:e april, 2:a augusti och 26:e oktober.
9. Största misstaget?
2 men tänker inte nämna dom i bloggen.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Det kan man nog säga, korsband avslitet.
11. Bästa köpet?
Min kamera.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder, kläder och kläder.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag fick byta klass och Cypernresan, resten var skit.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Iris - Goo Goo Dolls texten kommer alltid finnas med mig och inte bokstavligt talat.
När jag mådde dåligt skrev jag ner den texten över all min synlig hud.(INTE ANSIKTET).
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare helt klart.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Öppnat ögonen och inte vart så jävla blind.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Inget allt jag bara önskar är att jag inte gick på träningen just den dagen.
Då skulle allt vara bra jag skulle va den jag är, mitt riktiga jag.
18. Hur tillbringade du julen
Med familjen + mammas släkt
19. Blev du kär i år?
Lite för många gånger...
21. Favoritprogram på TV?
Navy CIS, alla CSI program, Huset Anubis.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ohja!
23. Bästa boken du läste i år?
Någon annanstans
24. Största musikaliska upptäckten?
MIN RÖST! Haha ne men fattar inte ens frågan.
25. Något du önskade dig och fick?
På julafton ja men inget annars!
26. Något du önskade dig men inte fick?
Mitt knä helt uhuhuh :(
27. Årets bästa film?
Dear John. 
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Åkte upp till fjällen till mitt kära ramis(ramundberget)
det var så jävla härligt där och åka skidor, tills en
person förstörde min vecka där uppe.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att jag inte skulle träffat vissa människor, skadat mig eller
att min farmor dog(förresten vet vi fortfarande inte varför hon dog).
Jag minns det som om det var igår, du bara låg där och det var blod överallt.
30. Hur skulle du beskriva din klädstil år 2010?
Jävligt snygg, haha jo men asså fan om man kollar
på vissa bilder från andra år så visste jag verkligen inte
vilka kläder som passade mig och inte jag har äntligen hittat min stil.
31. Vad fick dig att må bra?
Musik och vänner.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
MIN CHANNING! ;)
33. Vem saknade du?
Farmor och vänner som jag inte träffat så ofta. 
34. De bästa nya människorna du träffade?
Finns inga BÄSTA nya människor jag träffade.
35. Planer för 2011?
Det ända jag verkligen bryr mig om, komma igång med fotbollen.
Jag har hela 2011 framför mig och ungefär i oktober så kan jag börja spela igen.

It's all I'm care about ♥

#11

Har tänkt på en sak och 2011 kommer helt klart bli mitt bästa år.
#11 har alltid vart mitt nummer no matter of what.
Fyller år 11:e har 11 som nr. på mina matchtröjor,
fast när jag kommer tillbaka till fotbollen kommer det antagligen vara taget.
Så jävla synd eftersom #11 har jag alltid haft sen jag vart liten :(
Dessutom väljde min pappa det nummer åt mig när
jag var liten och det betyder mycket för mig.
Plus hammarbys bästa spelare hade nr. 11 en gång i tiden.
Helt enkelt mitt nummer, helt enkelt mitt år.

Det är mitt nummer! :@

Bara ett misslyckat barn

Hur som helst har jag helt klart bestämt mig, tänker va
hemma på julafton medans familjen är hos morfar.
Jag är inte värd julklappar inte jag som inte klarar av att få bättre
än G i idrott och troligen får bara G i alla andra ämnen,
jag är bara ett misslyckat barn, varför finns jag?
Varför ska man ens kämpa för något man älskar om ändå allt går
skit, var hela jävla operationen förgäves eller?
Det hjälper ju verkligen när folk klagar över sitt jävla starka VG också.
Folk tror att det var så jävla lätt att genomgå operationen, att jag fick allt serverat osv.
Vet ni vad det jobbigaste av allt var, jag försökte andas att orka leva.
Det är inte som alla tror det är värre plus mycket mer, det går inte ens att föreställa sig det.
Skulle kunna springa flera mil för att bevisa att jag är förtjänt ett fucking MVG.
Men nu kan jag inte det, operationen är värre än att springa mil.
Har till och med redan klarat av att springa 1 mil.
Det är verkligen inte många som orkar.
Har spelat fotboll sen jag vart liten, gått i fotbollsklass i engelbrekt fast inte så länge.
Var en av de snabbaste i mitt lag på den tiden.
Men nu i åttan så rasar hela mitt liv samman.
Jag är bara ett misslyckat barn, varför finns jag?

Betygen inskrivna då..

Nu är jag nästan helt fri haha, ne men vad fan ska man
göra denna vecka när betygen ändå är inskrivna?

Var upptagen hela helgen, Sara och Siri sovde över, Mathilda var
där ett tag och sen på söndagen så var jag helt upptagen med
att göra massa små uppgifter som skulle lämnas
in igår sista timmarna sen skulle dom skriva betygen.
Så vi fick sluta 10.50 igår, typ som komp ungefär.
Så jag och Sara drog till Skärholmen, köpte en jul och nyårs klänning.
Men efter flera timmar när jag kom hem höll jag på att dö.
Var så jävla slut i mina ben speciellt i ena benet.
Hade ju helt enkelt överansträngt det så nu är jag hemma
för benet orkar inte gå till skolan idag haha.

Finaste människan ♥


Rädslan tog mest över.

A men tjena!

Har inte haft tid för ett skit, har prov imorgon, i övermorgon och på fredag.
Men idag hände det däremot en väldigt tråkig grej, vid bowlingen
(halv idrottsdag vare) så skulle jag gå ner för ett par trappor och
det slutade inte bra jag ramlade och de gjorde ont som fan,
men de verkar som att det gick bra i alla fall. Bara att de gör ganska ont nu när jag går.
Hoppas verkligen inte att de är något IGEN! För då tar jag självmord.
Och jättekul ju förfaaaaaaaan skulle ha fått tagit bort ortosen idag!
Men nejnejnej inte nu tack vare detta.
Kommer inte blogga något mer denna vecka kanske när
helgen börjar då men måste sätta mina betyg före bloggen.

Så nu har jag en ganska stor skräck för trappor...


1:A DECEMBER

Vanlig samma dag, förutom att denna vecka så har vi ämnesvecka.
Och det innebär att man bara jobbar med ett ämne, vi har
SO och det suger för vi får bara nya prov och göra helatiden.

Och sjukgymnasten idag också dårå, fick ännu en till hemövning att göra.
Så nu blir det mycket i huvudet att komma ihåg.
Men snart ska min sjykgymnast ta ledigt för hans tjej ska få barn.
Så då kommer jag få ett papper fullt med övningar att göra.
Det ska ju bli skitskönt med jullov snart asså, den här terminen
har varit otroligt jobbig, har slitit arslet av mig.
Ska nog bli det skönaste jullovet sen på länge, pågrund av att skolan tar kål på mig.
Jo som sagt 1:a december idag, så fick öppna min efterlängtade
hello kitty chokladkalender och the body shop kalender hahah.

Who doesn't long for someone to hold, who knows how to love you without being told

I don't wanna miss a thing

Läste i mina papper att dagen efter min födelsedag kommer
jag få påbörja att jogga. Fyfan vad skönt, ni har ingen aning asså.
Det är stor skillnad på att vilja något eller att tvinga sig själv.
Jag har inte sprungit/joggat sen fucking maj. Längtar något så sjukt,
att få springa där på planen med bollen. Ta de första stegen och njuta,
springa mot ett bättre liv. Kommer ihåg då jag gjorde illa mig det var ju
precis cup då, pingstcupen. Jag följde med för jag trodde det där var bara
något tillfälligt jag trodde jag skulle kunna vara med och spela.
Men jag visste ingenting, inte ett skit. Sen när jag fick beskedet
att han var 95 procent säker på att korsbandet var av och sa,
du kanske inte får spela fotboll mera, dom orden stannade i
mitt huvud och torterade mig. Jag bara blev helt förstenad,
det var som mitt liv stannade.

Vilka snygga ärr jag kommer få...

Sitter här och pluggar till SO-provet imorgon och får nyss
reda på att det är ett till SO-prov nästa vecka.
Jag säger bara döööööööö asså. Det här är alldeles för mycket för mig!
Vafan vi har ju redan gjort hundra prov med han, borde han inte ha
tillräckligt med material för att kunna sätta betyg?

Kryckorna kan nu slänga sig i väggen, orkar inte med dom.
Men det kommer ändå bli jobbigt utan dom i skolan.
Hur som helst såren ser mycket bättre ut.
Två borrade hål i knät åt höger håll och ett borrat
hål åt vänster lite svårt att se det på bilden.
Dom hålen fick jag på köpet liksom haha nej men ingen aning
varför dom gjorde det, de var väl något som behövdes göra som ingick i operationen.
Och sen så ser ni ju på bilden, det stora vad man nu ska kalla det, där skärde dom upp.
Sen en sak till haha märkte att man såg väldigt tydligt ett
jävligt gammalt ärr från ett sår när jag ramla en gång.

Tidigare inlägg
Blogg listad på Bloggtoppen.se
Affärsverksamhet
RSS 2.0