Ibland när jag går kan jag få för mig att börja springa men
sen kommer det en röst inom mig som säger att jag inte borde
det, vilket verkligen är bra annars skulle jag nog ligga någonstans
på marken. I vardgslivet så springer man nog mer än vad man tror
t. ex till jobbet, skolan, tunnelbanan vad som helst. Men för mig är det
helt out of sight. Undrar hur det känns att ta det första steget till att
börja springa, det var så längesen. Och den dära rösten som säger åt
mig att jag klarar det jag orkar, det är bara en liten bit kvar, den tog
mig igenom 1 mil. Ni vet nog hur det känns att tänka vad händer
efter döden och varför lever jag osv.. Så är det att tänka mig själv springa.
Det är som om man är liten igen och ska ta första steget till mamma
eller pappa för att lära sig att gå. Mitt liv består väl mest utav drömmar.
Drömmar som jag vet kommer att uppfyllas.

2004. Åren som man minst kommer ihåg nåt av ser man sig själv som lyckligast i.
Skulle egentligen till skolan imorgon men först ska jag åka och ta spruta sen ska jag
till läkaren och efter det sjukgymnasten så jag kommer inte hinna med skolan imorgon.